Fullt inuti

Mini blir lätt överbelastad. Hon samlar på sig händelser och orosmoment och tillslut är det helt enkelt fullt inuti. Då hakar hon upp sig på något som hon inte skulle ha brytt sig lika mycket om ifall hon inte var överbelastad. Och det är helt omöjligt för henne att gå med på att det egentligen är något annat än det hon har hakat upp sig på som är problemet. Mini är inte ensam om det här. De flesta av oss fungerar såhär. Det är bara det att Mini blir överbelastad väldigt lätt och hakar upp sig kraftfullare än de flesta. Vid ett tillfälle hade Mini totalt låst sig och ett ritprat blev lösningen:
Jag: Om vi låtsas att det här är du, Mini...
Jag: Så gissar jag att det är såhär fullt utav olika jobbigheter som du liksom har samlat på dig inuti. Stämmer det?
Mini: Jaa. Det kan finnas såna där pluppar ända ner i tårna också!
 

Jag: Vilka jobbigheter kan det vara som ligger här? Jag gissar att en av dem är att du har varit sjuk.
Mini: Jaa. Och en är att vi skall ta spruta i skolan.... och alla läxor... Vänta nu... hur många pluppar är det? Så många grejer kan jag inte komma på! 
Jag: Nä, det är nog inte exakt så många pluppar. Och vet du att vissa jobbigheter kanske blir många pluppar. Och andra jobbigheter är som när man blåser på mjöl du vet - det blir som ett pulver som lägger sig överallt!
Mini: Jaha!
 
Jag: Vet du att när det blir såhär fullt, då försöker liksom kroppen göra sig av med några pluppar så att det skall bli mer plats. Då skyller kroppen ifrån sig på sånt som egentligen inte är själva det jobbiga. Den skyller på att det är dåligt batteri på mobilen kanske, eller att det handlar om att man inte vill äta. Och så blir man helt säker på att om batteriet bara var fullt och man slapp äta - ja då skulle allt vara bra.
Mini: Skulle det inte vara det då?
Jag: När du fick kräksjukan - kommer du ihåg att vi pratade om varför man kräks då?
Mini: Jaa för att kroppen försöker göra sig av med viruset i magen!
Jag: Precis! Men slutade du må illa när du hade kräkts?
Mini: Nää... tillslut kräktes jag fast det inte ens fanns nåt kvar att få upp!
Jag: Exakt! Och så är det med jobbigheterna också! Det går inte över förrän man har fått bort det som det egentligen handlar om!
Mini: Mhm. Så kroppen luras?
Jag: Precis. 
 

Jag: Om det skulle sett ut såhär inuti i stället. Då skulle det inte vara så jobbigt med mobilbatteriet eller maten. Då skulle det få plats med de lite mindre jobbigheterna. Vi måste försöka göra lite plats så slipper kroppen hålla på och skylla ifrån sig och luras!
Mini: Okej...
Jag: Skall vi göra en plan?
Mini: Ja!
 
Jag: Vi skriver alla de där sakerna vi kunde komma på var jobbiga. Och så ser vi om vi kan komma på hur vi kan göra dem lite mindre jobbiga. 
Mini: Okej!
 
 
Mini och jag gör en plan. Vi skriver en lista på vad vi kan göra och bestämmer vem som gör vad och när det skall göras. 
Sen äter Mini. Och sätter sin mobil på laddning.