Sluta vicka på stolen!

När vi människor löser problem kan vi ibland behöva göra sådant som inte skulle uppfattas som ett okej beteende ifall det inte var uppenbart att vi löste just ett problem.

Som att blixtsnabbt ta någons mobil och stoppa den i en burk ris till exempel (för att vi spillt kaffe på den). Eller knuffa någon för att rädda personen från att bli påkörd av en cykel som kommer i full fart. Slå sönder en ruta för att få ut någon som är i fara, Sparkas och skrika när vi blir överfallna, ljuga för att varken utlämna sig eller vara till besvär: “Jo tack det är bra! - själv då?” (trots att vi kanske är både trötta, deppiga och ledsna). Listan kan göras lång och ingen tycker att det här är det minsta konstigt eftersom det är så uppenbart vad syftet är och att det är ett gott syfte. Hade vi knuffats, slagit sönder en ruta och ljugit bara lite i största allmänhet hade vi såklart ansetts bete oss problematiskt.

Ibland löser vi problem på ett lite mindre konstruktivt sätt och trasslar in oss en del.

Vi kanske undviker att säga till när vi blir sårade och går istället runt och surar, vilket skapar dålig stämning och nya konflikter. Ibland lagar vi något på egen hand för att spara pengar och så kanske inte försäkringen gäller sedan, när den där prylen havererar totalt. En del lånar pengar för att betala skulder och hamnar i skuldfällor. Andra slänger plast och glas i hushållsoporna och skadar miljön. Det är inte det faktum att vi vill hålla oss väl med vår nära, spara pengar, betala skulder eller bli av med skräp som är fel. Men lösningarna vi använder oss av skulle behöva bytas ut eller förändras. 

Om någon rakt av skulle stoppa oss från att lösa problemen skulle det kunna bli förödande.

“Du får inte knuffas” skulle kunna leda till att en person blir påkörd av en cykel. “Det är förbjudet att krossa rutor” skulle kunna leda till att någon blir instängd i ett brinnande hus. Även de mindre konstruktiva lösningarna skulle kunna leda till problem:

“Släng inte plast och glas” skulle tillslut kunna leda till en sanitär olägenhet i hemmet till exempel.

Men eftersom vi ser på det här som lösningar på ett problem accepterar vi antingen beteendet eftersom vi ser att det är kopplat till en akut situation eller så försöker vi kanske hjälpa personen att välja mer konstruktiva sätt att lösa sitt problem på. Det kan till exempel vara att slänga plast och glas, men sortera det och slänga det i avsedda återvinningsbehållare. Eller att dra ner på utgifter eller jobba extra för att betala skulderna i stället för att ta ännu ett lån.

På samma sätt är det med Mini. När hon sitter under bordet och vägrar äta är det hennes lösning på ett problem. Det kan t.ex. vara problemet att hon inte klarar av att både sitta och umgås med andra människor och äta samtidigt för att båda uppgifterna kräver så väldigt mycket funktioner som hon faktiskt inte har, eller har - men mer begränsat än oss andra. När hon hoppar ut genom fönstret är det kanske för att uppgiften hon fick på mattelektionen blev för svår och hade hon stannat kvar hade hon antingen imploderat eller fått ett utbrott och sedan skämts. När hon vickar på stolen är det kanske för att hon inte har automatiserat sitt sittande så hon måste antingen enbart fokusera på att sitta och inte kunna lära sig något, eller vicka på stolen och hänga med på lektionen. När hon svär åt Majjen är det kanske för att hon känner sig trängd av honom, håller på att få panik och behöver skapa avstånd för att inte tappa kontrollen över sig själv och börja slåss.

Om vi väljer att endast titta på själva beteendet kommer vi att tolka det som ett problematiskt beteende. Vi kanske värderar det som att Mini “beter sig illa” eller “inte kan uppföra sig”. Försöker vi stoppa det här beteendet har vi tagit ifrån Mini hennes lösning utan att först hjälpa henne ersätta den med en mer konstruktiv sådan. 

I vissa fall får vi kanske se på Minis beteende på samma sätt som vi ser på den som knuffar undan en person för att skydda den från att bli påkörd av en cykel. Det kanske är en akut lösning på ett akut problem och vi kanske helt enkelt måste låta det vara och fokusera på att Mini inte ska hamna i dessa situationer. Det kanske t.ex. handlar om att inte kräva av henne att hon ska äta tillsammans med andra eftersom det är för svårt för henne. Eller att hålla lagom avstånd till henne och se till att hon har en potentiell “flyktväg” så att hon inte blir trängd och får panik. Den här typen av situationer är “olyckshändelser” som vi kan förhindra.

I andra fall får vi försöka se på Minis beteende som mindre konstruktiva lösningar på de problem hon upplever. Att hoppa ut genom fönstret när matten blir för svår är ingen särskilt bra lösning. Men det är den enda hon har. Och vi kan inte förhindra att hon då och då kommer att uppleva en uppgift som svår. Så innan vi tar bort den genom att t.ex. skälla på henne för att hon gjorde det eller förbjuda och hindra henne från att göra det igen, måste vi hjälpa henne att hitta en ersättare för lösningen. En lösning som är mer konstruktiv. På samma sätt som när vi respekterar vikten av att betala skulderna, men hjälper till att hitta en mer konstruktiv väg för att få fram pengarna till det. Det kanske handlar om att vi tillsammans med Mini kommer överens om en plats hon kan “fly” till, när hon känner att hon måste bort från situationen och vara ifred en stund. Eller att hon får sitta på en bolldyna så att hon får tillgodosett behovet av att röra på sig när hon sitter så att hon inte behöver vicka på stolen för att kunna koncentrera sig. 

Med detta vill jag visa på begreppet “barn gör rätt om de kan”. Men “kan” menas inte enbart “har förmågan över huvud taget att göra si eller så vid något tillfälle, under några omständigheter” utan kan i relation till den aktuella situationen och de krav som direkt eller indirekt är ställda.

Vill du läsa mer? Beställ min bok här!