Minigolf

När något händer som gör att det blir jobbigt inuti Mini händer det ganska ofta att hon tar ut det på Morsan. Som häromdagen när Mini råkade välta ut sitt vattenglas till exempel. Hennes omedelbara reaktion var att skrika åt Morsan att hon är en idiot.

Morsan tycker det är ganska jobbigt att få höra att hon är en idiot för att Mini råkat välta ut ett glas vatten - i ett annat rum - där Morsan inte ens befann sig. Det känns både ologiskt och ganska orättvist faktiskt.

När Max råkar välta ut ett glas vatten säger han först: “Åh neeeeeej” och sen kan det komma något fult ord efteråt. Sen ropar han på Morsan att hon måste hjälpa honom att torka upp. Eller så springer han själv och hämtar en trasa. Han kanske säger till Morsan att han känner sig så klantig som välte ut det. Och Morsan får svara att “Äsch det händer oss alla ibland”. Kanske tipsar Morsan om att ställa glaset lite längre in så det inte står alldeles på kanten av bordet och kanske muttrar Max något om att “ja, ja han ska…”

Alla de här stegen som Max går igenom är det väldigt sällan som Mini lyckas ta sig till eftersom händelser liksom får allt att kännas samtidigt inuti henne och så blir det som en liten explosion i stället.

Har du spelat minigolf någon gång?

Man slår till bollen lite lagom så att den förhoppningsvis tar sig förbi de små hindren och ner i hålen, bana efter bana tills man tillslut kommer i mål. Ibland lyckas man direkt, ibland efter några försök och ibland inte alls. 

Om vi för en stund tänker oss att händelsen med vattenglaset (eller någon annan händelse) är själva slaget med klubban som sätter bollen i rörelse. Bollen är känslorna som sätter igång. Varje steg i processen är en bana. Bana ett är den första reaktionen “Åh neeeeej”. Bana två är “Jag behöver hjälp att torka upp”. Bana tre är “Usch vad klantigt av mig”. Bana fyra är en strategi för att det ska bli bättre nästa gång, t.ex. att sätta glaset lite längre in o.s.v. De flesta av oss tar oss igenom känslorna efter en händelse i flera led på det här sättet. Själva leden, eller “banorna” kan se lite olika ut och vissa missar vi men i stort sett tar vi oss fram på det här sättet, bit för bit, känsla för känsla, tanke för tanke.

Mini däremot fungerar på det sättet att hennes klubba smackar till bollen så in i norden hårt att bollen flyger som skjuten ur en kanon över alla banorna och rätt i huvudet på Morsan som står en bra bit bort och köper glass. Händelsen ger en sådan enorm kraft åt hennes känslor att de inte har en chans att ta sig igenom alla de här banorna och i stället smockar de till Morsan så det sjunger i huvudet på henne.

Det är inte helt lätt att modifiera det där slaget så att det inte får bollen att flyga över hela banan men vi kan försöka att dämpa det något! Och vi kan hjälpa Mini att putta till bollen lite när den kommer flygande så att den kanske åtminstone lyckas landa på någon av banorna.
När hon lyckas med det och hon så småningom får uppleva den härliga känslan av att ha klarat en bana ger det henne så mycket större möjlighet att mer och mer själv kunna dämpa och styra sina slag. För det känns inget vidare egentligen inuti Mini att slå bollen rakt i huvudet på Morsan och dessutom missa hela banan! Det känns jobbigt efteråt att ha skrikit åt Morsan att hon är en idiot. Och det hade varit så mycket skönare att kunna be om hjälp att torka upp och få höra att alla råkar spilla ibland.